Författare: Kawa Zolfagary
Originaltitel: Vita kränkta män
Sidantal: 101
Förlag: Ordfront Galago
Utgiven: 2012-10
Betyg: 2,5 av 5
Beskrivning från Adlibris:
"MEN DET FÅR MAN JU INTE SÄGA I DET HÄR LANDET!
Den ständigt växande facebooksidan Vita kränkta män har inte bara på ett år fått över 40.000 följare och stor uppmärksamhet i media - den har gått från att vara ett humoristiskt sätt att belysa samhällsstrukturer till att bli något av en internetrörelse. Konceptet är enkelt, många av de som sitter på toppen av pyramiden i samhället beter sig som att det egentligen är precis tvärtom. De tycker att kvinnor inte ska få döma herrsport, ringer in bombhot mot TV4 för att det är för många invandrare i rutan och dundrar ut att det snart är rasistiskt att bo i Sverige. De tror att de är tystade, och inget ska få stoppa dem från att säga det de har att säga.
Boken innehåller de orimligaste och roligaste av de mest kränkta indignerade texter och bilder internet har att erbjuda. Vita kränkta män samlar internetknäppots motsvarighet till arga lappar i trapphus och insändare i lokaltidningen och förvandlar dem till bitande kritik och satir över samhället."
Min kommentar:
Ska man skratta eller ska man gråta? En del saker är ju ren humor, som blir bra tack vare små röda bubblor med text som ger det hela en fantastisk "punchline".
Men vissa saker är verkligen inte roliga och jag misstänker att allt inte ska vara roligt, det ska nog finnas en del allvar i det hela också.
Jag tycker att det boken visar mestadels är skrämmande och jag kommer inte riktigt in i det roliga utan ser mest allvaret i det hela. Ett allvar kantat med en massa varningsklockor som jag inte tänker gå in på så mycket djupare här.
Att uttrycka sig om den här boken och samtidigt vara politiskt korrekt och att inte trampa någon på tårna är himla svårt. Folk har mycket starka åsikter om detta (det mesta handlar om invandring och feminismen) och det finns nog inget sätt att skriva mer om det hela utan att det blir en lång avhandling av alltihop. Detta är en bokblogg och inte ett politiskt manifest.
Så jag nöjer mig med att säga att det var en tankvärd, oroväckande bok som var rolig ibland. Den var jobbig att läsa inte minst för alla stavfel (det är en hel del facebookstatusar som kopierats och boken består bara av printscreens från olika hemsidor och en del tidningsnotiser, ställen där det lätt stavas fel) och för att en del helt enkelt inte var roligt eller förståeligt.
Kluven.
Finns i alla fall häftad på Adlibris, Bokus och CDON.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar