"En yngre släkting till mig satte häromdan fingret på precis allt det där som jag funderat så länge på men inte kunnat formulera för mig själv, när han på tal om nåt helt annat sa: “folk känner när man litar på dom och då litar dom på en… och jag blir hellre lurad av nån idiot var hundrade gång och vågar vägra bli en cyniker som vet priset på allt men inte värdet av nånting överhuvudtaget”
Värdet av att känna att nån annan verkligen lyssnar, läser och tar sig tid att förstå utan att döma är oerhört stort, medan priset man betalar för att visa sitt blottade hjärta för just en främling är
Nästa brev Du själv skriver, bara för att få det ur Dig, kanske Du river i tusen bitar och låter fladdra ut över vattnet från någon bro över floden där Du råkar bo, vem vet? Emedan nån annan vill berätta sin historia för en icke dömande främlingar som läser “jagmigmitt.com”.
Floden där jag råkar bo, är mörk, inte speciellt charmig och vars stränder är ärrade av hundrafemtio år av Sveriges textilindustriella historia. Ner i det svarta offrade jag ett kärleksbrev som aldrig nånsin skulle kunnat skickas, en mörk natt för länge sedan.
Det duggregnade den natten, alla mina vänner var på spel, på krogar, på fest.
Medan jag- som nyss varit med- stod på en bro över floden och rev sönder ett brev som aldrig skulle skickas.
Det visste jag redan när jag skrev det.
Rent förnuftsmässigt naturligtvis ett fullständigt ologiskt handlande, att skriva ett brev som man vet redan när man skriver det, aldrig kommer att skickas, men:
Sådana är vi människor, stora och mäktiga, såväl som små och kuvade.
När man väl vet det så behöver ingen nånsin mer känna sig annorlunda eller ensam.
Aldrig mer ensam.
I sanning en vacker och hoppingivande mening.
Kanske den vackraste.
Göran Andreasson"
Detta verkar spännande, blir något att sätta tänderna i lagom till julen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar