Författare: Katarina Sandberg
Bindning: Danskt band
Sidantal: 253
Förlag: Gilla Böcker
Utgiven: 2013-04
Betyg: 4,5 av 5
Beskrivning från Adlibris:
"Vi är inte sådana som i slutet får varandra är en klassisk berättelse om att vara ung och dum och kär. Med en överrumplande, bitsk humor vänder och vrider det unga berättarjaget på klyschor om den efterlängtade tvåsamheten.
Med småstadens siluett tatuerad på underarmen flyttar Cassiopeja Svensson till Stockholm för att studera juridik. I huvudstaden lär hon känna de fina flickorna med pappas pengar som tycker att allt är så himla romantiskt, och på hennes hals växer strimmor av återhållen sanning. I ett utfall av frustration bestämmer hon sig för att börja spela piano, och i trapphuset finns en lapp om privatlektioner. "Jag ska börja ta lektioner för en pianofarbror" är Cassiopejas glada tanke. Men pianofarbrorn visar sig vara ungefär femtio år yngre än väntat, och så vacker att Cassiopeja nästan går sönder."
Min kommentar:
Jag har svårt att förklara det. Den var inte överdrivet spännande eller full av händelser som tvingade en att läsa vidare.
Ändå var den så våldsamt svår att lägga ifrån sig.
Får otrolig medkänsla för denna vilsna människa som inte vet var hon är på väg, som verkar osäker och fast i sociala regelverk. För ärligt, hur många gånger har man inte själv känt sig vilsen eller fast i osynliga regler kring hur man ska bete sig och vad man ska säga. Det finns en viss igenkänningsfaktor.
Partiet som behandlar Natalie och Cassiopeja är väldigt bra, och trovärdigt tror jag. Om att tänka på den andra och inse att det hade kunnat vara tvärt om. Har man gjort det en gång skulle man kunna göra det igen.
Jag har svårt att uttrycka vad jag faktiskt tycker om boken. Solklar sträckläsning. Men jag är inte överväldigad när jag är klar, utan mer lite... irriterad? Men varför?
Den här boken lämnar mig konfunderad och lite vilsen själv faktiskt. Men visst tusan var den riktigt bra!
Rekommenderas.
Finns hos Bokus, Adlibris och CDON.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar