Imogen Hebden vet mycket väl att hon inte är det bästa partiet i societeten. Och detta på grund av att hon inte kan föra sig och att hon är på tok för smal. Den här säsongen i London är hennes sista chans och den kommer förmodligen sluta i katastrof. Vilken typ av friare kan hon – tjugofyra år gammal och utan de fina manér som krävs i en storstad – hoppas få tag på?
Men så får hon ett frieri! Viscount Mildenhall, son till earlen av Corfe, den mest eftertraktade - tillika den mest arrogante - rumlaren i London, påstår att han finner hennes öppna och ärliga sätt helt oemotståndligt. Trots sin brist på erfarenhet är Imogen säker på att han har oanständigt bråttom – särskilt när det kommer till att producera en arvinge …"
Från Harlequin
Ännu en sträckläsning från Harlequin! Denna gång med mycket fokus på en kvinnas självförtroende och hur andra uppfattar henne. Imogen är otroligt osäker i sig själv och det enda hon vill är att vara alla till lags, men när får man säga vad man själv vill?
Jag skulle vilja påstå att baksidestexten till den här boken kunde ha varit bättre, han säger aldrig att han finner henne oemotståndlig. Hon är inte så "på tok för smal". Mildenhall har "oanständigt bråttom"? Nja, jag vet inte det jag. Han tvingar in henne i ett äktenskap som hon helst skulle slippa och sen får man se hur de tar sig vidare förbi det. Fast skriver man det så då låter det knappast så lockande och trevligt som en Harlequin utger sig för att vara.
Men det är så att den här är inte riktigt som en Harlequin "borde" vara, något som jag verkligen uppskattar! De stereotypa könsrollerna finns fortfarande där såklart, det är något som aldrig ändras, men det är inte alls så glamoröst som det brukar vara. Imogen utdelar faktiskt ett knytnävsslag eller två på Mildenhall, ena riktiga fullträffar kan jag meddela! Förstår ni vad jag menar? Att det inte är som det "borde"?
Kanonbra i alla fall.
Kanonbra i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar